Diffust storcelligt B-cellslymfom

Diffust storcelligt B-cellslymfom (DLBCL) är den vanligaste formen av aggressivt lymfom,

en cancersjukdom som utgår från kroppens lymfsystem.

Lymfsystemet är en del av immunförsvaret och består av lymfkörtlar, mjälte, benmärg

och lymfkärl. DLBCL kännetecknas av att vissa vita blodkroppar, så kallade B-lymfocyter,

växer okontrollerat och bildar tumörer, oftast i lymfkörtlar men ibland även i andra

organ som mage, tarm, lever eller centrala nervsystemet. 

Sjukdomen kan drabba både yngre och äldre personer, men är vanligast hos personer

över 60 år. Varje år insjuknar cirka 500–600 personer i Sverige. 

Vanliga symtom 

Vanliga symtom vid DLBCL kan vara: 

• Förstorade lymfkörtlar som kan kännas som knölar på halsen, i armhålor eller ljumskar
• Ofrivillig viktnedgång
• Feber utan tydlig infektion
• Nattsvettningar
• Trötthet och nedsatt ork
• Smärta eller tryckkänsla i magen eller bröstet om lymfomet sitter djupt inne i kroppen

Dessa symtom kallas ibland för ”B-symtom” och är viktiga att berätta om för vården. 

Hur ställs diagnosen? 

För att fastställa DLBCL krävs en noggrann utredning: 

• Biopsi: En hel eller del av en lymfkörtel tas bort och undersöks i mikroskop. Detta är avgörande för att ställa diagnosen.
• Blodprov: Ger information om allmänt hälsotillstånd och om sjukdomen påverkar blodbilden.
• Bilddiagnostik (CT eller PET/CT): För att se utbredningen av sjukdomen i kroppen.
• Benmärgsprov: I vissa fall för att undersöka om lymfomet spridit sig dit.

Behandling 

DLBCL är en aggressiv sjukdom men ofta behandlingsbar. Många patienter kan bli helt botade. 

Den vanligaste behandlingen är en kombination av cellgifter och antikroppsbehandling. Standardbehandlingen kallas ofta för R-CHOP och ges som dropp på sjukhus varannan till var tredje vecka under 6–8 cykler. 

• R står för rituximab, en antikropp som riktar sig mot B-celler.
• CHOP är en kombination av fyra olika cytostatika.

I vissa fall kompletteras behandlingen med strålning, till exempel om lymfomet sitter i ett begränsat område.

Om sjukdomen inte svarar på första behandlingen eller kommer tillbaka kan andra behandlingsalternativ bli aktuella, som: 

• Högdosbehandling med stamcellstransplantation
• Nya antikroppar och målriktade läkemedel
• CAR-T-cellsterapi, en form av immunterapi där patientens egna T-celler programmeras om att angripa cancerceller.

Nya behandlingar och hopp om framtiden 

Behandlingsmöjligheterna för DLBCL har utvecklats snabbt de senaste åren. 

• Nya målriktade läkemedel och immunterapier har visat goda resultat för patienter som tidigare saknat alternativ. 
• CAR-T-cellsterapi finns nu tillgängligt i Sverige för vissa patienter med återfall av DLBCL och erbjuder hopp även för dem där traditionell behandling inte fungerat. 
• Nya kombinationer av antikroppar, bispecifika antikroppar och småmolekylära läkemedel prövas i studier. 

Pågående forskning och studier 

Forskningen kring DLBCL är mycket aktiv. Några spår är: 

• Bättre riskbedömning: Genetiska analyser som kan avgöra vilken typ av DLBCL man har och vilken behandling som är mest effektiv.
• Nya antikroppar och kombinationer: För att förbättra effekten och minska biverkningarna jämfört med standardbehandling.
• CAR-T och nästa generations immunterapi: För att fler patienter ska kunna få tillgång till dessa behandlingar tidigare i sjukdomsförloppet.
• Internationella studier: Svenska sjukhus deltar i flera kliniska prövningar, vilket ger möjlighet för patienter att få tillgång till nya läkemedel under kontrollerade former.

Framtidsutsikter 

Trots att DLBCL är en aggressiv sjukdom är chanserna till bot goda. Ungefär 60–70 % av patienterna blir långvarigt friska efter första behandlingen. För dem som får återfall finns nya behandlingar som förbättrar prognosen. Framtiden ser ljusare ut tack vare forskning och nya läkemedel som ständigt utvecklas. 

Att leva med DLBCL 

Att få diagnosen blodcancer innebär ofta en stor omställning i livet.  Behandlingen kan ge biverkningar som trötthet, illamående, nedsatt infektionsförsvar och håravfall. Det kan också vara känslomässigt tungt för både patienter och närstående. 

Det är viktigt att ha stöd – från vården, men också från familj, vänner och patientorganisationer. Många patienter upplever att kontakten med andra i samma situation ger styrka och förståelse.