Utvecklingen inom blodcancer går snabbt. Målriktade
behandlingar, immunterapier och andra framsteg har förbättrat
prognoserna vid bland annat lymfom. Ändå finns betydande
hinder mellan forskningens genombrott och den patient som
behöver behandlingen.
Två exempel från lymfomområdet visar vad som kan hända när
nya behandlingsmöjligheter inte når fram. I ett fall nekades en
patient med ett ovanligt och aggressivt lymfom en medicinskt
motiverad behandling vid ett svenskt universitetssjukhus på grund
av kostnaden. Samma behandling kunde ges om patienten betalade
privat – över en miljon kronor. Fallet visar konkret vad ojämlik
tillgång kan innebära.
I ett annat fall har en behandling för lymfom fastnat i den svenska införandeprocessen i mer än tre och ett halvt år efter godkännande av den europeiska läkemedelsmyndigheten, EMA. Under tiden har nya långtidsdata tillkommit och behandlingen har rekommenderats eller använts i andra länder. Ändå har det svenska systemet haft svårt att ompröva det tidigare beslutet utifrån den nya evidensen.
- För en patient med en allvarlig cancersjukdom är tre och ett halvt år inte administrativ tid. Det kan vara tid man inte har, säger Lise-lott Eriksson på Blodcancerforum.
I en nyligen genomförd Novusundersökning, beställd av Blodcancerforum, framgår det att även riksdags-, region- och kommunpolitiker ser samma problem:
(läs mer om undersökningen här)
Sverige vill vara en ledande life science-nation. Då räcker det inte att forskning bedrivs här eller att nya behandlingar utvecklas. De medicinska framstegen måste nå patienterna. Vi behöver kortare och mer förutsägbara vägar från godkännande till behandling. Vi behöver också ett system som kan hantera ny evidens och ompröva tidigare beslut. Och vi behöver säkerställa att alla kan få en effektiv behandling, oberoende av bostadsort och privatekonomi.
- Vi måste även säkerställa att fler kliniska studier kan genomföras och att vi får en tydlig modell för ökat patientinflytande i viktiga vårdfrågor. En innovation som inte når patienten förändrar inget, avslutar Lise-lott Eriksson.
